En av de vackraste…

… någonsin.

Katie Melua “The Closest Thing To Crasy”

Känner mig hemlös. Längtar hem. Vill bort. Vill vara kvar. Vill att någon ska stanna. Vill inte ha någon här.

Idag fick jag frågan, vad vill du egentligen? Han fattar verkligen ingenting av det jag försöker säga, men ändå vill han ha mig. *blöh* Till vad??? Förklarade mig för hans tjejkompis strax efter, och hon fattade precis. Det tog inte många sekunder. Men jag fattar mig inte på män. Jag gör verkligen inte det. VILL de att man ska vara liten och hjälplös? Eller vad?

Fattar inte heller varför jag utesluter alla “jag” ur meningarna nu. Får lägga dit dem efter. Suddar jag ut mig själv?  

Behöver få tillbaka tron på något. Vet inte riktigt vad, men bara något. Det är så mycket jag skulle behöva berätta för någon med ögon som ser sammanhangen. Känner mig lost, hemlös och spridd för vinden. Trots att jag nu mer än någonsin är samlad och “som jag ska”. Men vad hjälper det när hjärtat är kvar. Har sprungit ifrån det.

Mår så vansinnigt dåligt när jag inte sätter ord på hur jag känner, eller när jag är i sammanhang då jag inte kan uttrycka mig förståeligt. Utan ord är jag lost, och utan handlingar instängd. Jag är verkligen i kärnan expressiv och kreativ.

Det är nog ganska omöjligt att älska en sådan som jag. I realitet. För få människor orkar med min flexibilitet och alla mina skiftningar. Det krävs en riktigt stark människa för det. En som inte dras med i alla kurvor, en som står för det “raka”. Med halvsanningar försvarar jag mina svaga punkter.