Hela landet är fullt av hjälpsamma människor!

Det gäller bara att formulera sin önskan/förfrågan begripligt och låta människor visa vad de kan och är bra på. Jag blir ständigt glatt överraskad av all den hjälp jag får när jag ber om.

Med vänlighet och ett leende kommer man otroligt långt. Och om man dessutom är påläst samtidigt som man vänder sig till personer som verkligen sitter i position att göra något för en.. Japp, då är min dag gjord! *ler nöjt*

Allt bara klaffar när man är på rätt spår..

Vill köra näsan i…

… lille luddtuss. *ler*

Skulle tro att den där foten är kittlig också. Hans bror ser nästan likadan ut, och de landar hos mig om några veckor.

En av de vackraste…

… någonsin.

Katie Melua “The Closest Thing To Crasy”

Känner mig hemlös. Längtar hem. Vill bort. Vill vara kvar. Vill att någon ska stanna. Vill inte ha någon här.

Idag fick jag frågan, vad vill du egentligen? Han fattar verkligen ingenting av det jag försöker säga, men ändå vill han ha mig. *blöh* Till vad??? Förklarade mig för hans tjejkompis strax efter, och hon fattade precis. Det tog inte många sekunder. Men jag fattar mig inte på män. Jag gör verkligen inte det. VILL de att man ska vara liten och hjälplös? Eller vad?

Fattar inte heller varför jag utesluter alla “jag” ur meningarna nu. Får lägga dit dem efter. Suddar jag ut mig själv?  

Behöver få tillbaka tron på något. Vet inte riktigt vad, men bara något. Det är så mycket jag skulle behöva berätta för någon med ögon som ser sammanhangen. Känner mig lost, hemlös och spridd för vinden. Trots att jag nu mer än någonsin är samlad och “som jag ska”. Men vad hjälper det när hjärtat är kvar. Har sprungit ifrån det.

Mår så vansinnigt dåligt när jag inte sätter ord på hur jag känner, eller när jag är i sammanhang då jag inte kan uttrycka mig förståeligt. Utan ord är jag lost, och utan handlingar instängd. Jag är verkligen i kärnan expressiv och kreativ.

Det är nog ganska omöjligt att älska en sådan som jag. I realitet. För få människor orkar med min flexibilitet och alla mina skiftningar. Det krävs en riktigt stark människa för det. En som inte dras med i alla kurvor, en som står för det “raka”. Med halvsanningar försvarar jag mina svaga punkter.

Ibland vill jag inte prata

Fast det kan bero på att jag har ont i halsen och är förkyld. *ler* Flera år sedan jag var känns det som. Tycker att alla andra är sjuka jämt, men inte jag. I alla fall inte i halsont. I morse när jag vaknade lät jag som en pokerspelare i en gammal westernfilm.

Å andra sidan, det kanske bara är av gammal vana man är tyst när man är sjuk. Halsen får ju inte ont när man skriver. Lite bimbostuk över den tanken. Äh.. det handlar om att inte orka tänka.

Månne om flickorna kommer nu? Jag har inneboende tös den här veckan. Min dotter har lånat ut sitt rum till en kompis. Och den tjejen är den allra raraste. Tuff, tänkande och med en styrka på insidan. Tycker om när det rör sig i huset och just så att öppna dörren till den som behöver landa en stund är just som jag vill ha det.

Egentligen handlar det inte så mycket om mig och mitt hem, utan om att människor i min närhet får vara sig själva. Det bästa man kan ge andra tror jag är enklare än man först vill tro. Allt som krävs är att man är sig själv. Så får människor i min närhet göra sin egen grej, på sitt eget vis.

Nu ska jag vara tyst. Halsen gör ju ont. *ler*

Osäkra sanningar är det enda säkra

Måste gå om en liten stund, men jag har sjutusen saker i mitt huvud. Saker som egentligen behöver sägas, men jag är trött på att behöva förklara mig, trött på att bli misstrodd. Och mot vem svarar jag? Jag är vuxen, och behöver inga förmyndare. Trots det så kommer en efter en och erbjuder mig lösningar. Snälla lösningar men ändå inte de jag behöver. Välmenande lösningar, men inte det jag behöver.

I fredags morse ringde jag, efter en tuff natt, ett samtal jag skulle ringt för länge sedan. Blev hörd. Utan krusidull. Det är stor skillnad att prata med människor som bara gissar och människor som vet… som verkligen VET. Trots det fick jag inget annat än “Så här KAN det vara”. Och då tänkte jag “Tack för att du erkänner osäkerheten i livet”. Det finns inga heltäckande sanningar…

Och det är sant sant!

Har just lärt mig att man inte kan…

… skriva till fil när man har ComHem. *asg* Det slår ut bredbandsuppkopplingen.

Av någon anledning har mitt bloggande kommit av sig…

… och det gör det i varv. Men inte sagt att man för den skull slutar tänka och tycka. Just för tillfället har jag snudd på snyltbloggat hos andra bloggare genom mitt kommenterande. Måhända att diskussionen når längre om jag lägger kommentarsvaren i min egen blogg. Nu handlade saken i fråga inte om någon kontroversiellt, men jag tänker tillbaka på hur jag själv har propagerat för det här med publiceringsansvar.

Nåväl, i den här bloggbyn är det helt klart ett större krav på att tänka till. Här finns mycket gott att prata om, och hela konceptet i WP bygger på att man tänker till och vet vart man vill rikta sina ord. Det är inte snabbast, kvickast och roligast som drar blickarna till sig. En helt annan mer långsiktig linje om bloggandet krävs här. Bara den sköna funktionen att tagsurfa. *ler stort*

Kanske är det det ovan beskrivna som också så skönt ger ro att faktiskt INTE blogga i tider? Jag styr min interna dialog på ett helt annat sätt här, och dras inte in i vad som råkar studsa framför ögonen. Jag kan till och med nöja mig med att diktera ett inlägg i huvudet medan jag gör något annat hemma, och därmed får jag något gjort medan jag roar mig kungligt. För det ÄR kul att tänka. 

Tjingeling! Nu ska jag ”göra” saker. *ler och syftar*  

Någon dag ska jag utveckla vad jag tycker om…

… jämställdhet och “manligt kontra kvinnligt”. Det är på tok för sällan som man hör kvinnor ha smarta inlägg i den diskussionen. Oftare så hör man män som har kloka tankar om saken.

Imeem ligger nere idag

Ni fattar väl hur illa det blir i praktiken?

Mina öron kräver Yello!

Nu händer allt på en gång

Eller vänta! Det gör ju inte det. En sak i taget var det. Men däremot så var det så förr i tiden att allt hände på en och samma gång. Många personer var inblandade i vad jag skulle göra, jag pekade och styrde, men hade egentligen ingen som helst koll. Och följdaktligen ingen annan heller.

Nu är det helt annorlunda. Bara det jag ser nödvändigt får finnas kvar på agendan. De uppgifter som kan förenklas får bli enklare, och görs något baklänges så jamsar jag inte med. När jag väl presenterar en bättre lösning så får jag folk med mig.

Saker ska bli gjorda inte “för att” utan för att de tjänar ett visst syfte, och jag förmodar att en hel del i det här landet görs bara för att man brukar så. Och det finns väl en god tanke att i att upprätthålla system, som någon slags framförhållning för den dag då man behöver dem.

Nåväl, äta nu. Sedan inspirera inspiratören.